Tvättid och långpromenad....
Som en följd av vårat nya hälsosamma leverne tyckte Moa att vi skulle gå en långpromenad. Moa stoppade i en tvätt kl 17 och sedan gav vi oss iväg, vi och Eddie. Håll i er nu, för ny blir det MYCKET text.
Det första som gick fel: När vi hade gått en bit (inte alls långt men ni kommer att fatta poängen sen) märkte jag att jag hade glömt kameran hemma. Jag ville ha med den för att kunna ha bildbevis här på bloggen att vi har blivit så himla nyttiga jag och Moa. Vi gick tillbaks och hämtade den och sen gick vi iväg. Vi gick en väg som jag gått själv en bit förut, och fortsatte in på en gångväg.
Det andra som gick fel: Jag tog fram kameran och skulle ta kort på Eddie. Då hade jag glömt att stoppa i minneskortet så det gick ju alldeles åt helvete att ta kort. Bara att stoppa ner kameran i fickan och gå vidare. Hurtiga som vi var sprang vi lite, körde lite höga knän och sånt skoj. Vi gick den där gångvägen, förbi en fotbollsplan och sen var vi tillbaks där vi började. Vi tyckte att det var lite kort, så vi tog ett varv till.
Det tredje som gick fel: När vi nästan var tillbaks till starten en andra gång säger jag "Om vi går ner där i stället kommer vi direkt hem, det går ju mycket fortare!". Så vi gick "min" väg som skulle ta oss direkt till Gitarrgatan där vi bor. Vi kom INTE dit jag har gått tidigare kan jag säga. Vi gick i bostadsområden som hette Hjortronliden och Kråkbärsliden, inte instrument som det ska heta i närheten av där vi bor. Hursomhelst, till slut kom vi på en gångväg igen och där stod en skylt "Kronoparken" och en pil åt det hållet vi var på väg. Jippi! tänkte vi, snart känner vi nog igen oss! Mycket riktigt, till slut tornade Kronoparkens vida vidder fram framför oss. Moa skulle ha cigg så vi gick till jouren, och sen skulle vi gå hem.
Det fjärde som gick fel: När Moa kom ut från jouren säger hon: Vart är mina nycklar??? Helvetes jävla skit tänkte vi,(för och göra det hela lite bättre var det inte bara nycklarna till lgh vi hade bort utan även till tvättstugan, som Moa så duktigt låst med låscylindern) vi hade ju redan gått i en timme så vi ville bara hem men vi började gå tillbaks en bit där vi kom ifrån, för nycklarna borde ju ligga på gångvägen.
Det femte som gick fel:Vi mötte en tant med tre hundar som vi frågade om hon sett några nycklar, och då får vi världens utskällning av tantjäveln för att vi sprang fram till henne, för hennes hundar blev rädda då och bet folk. Dessutom var en av hennes hundar lösa och den kom fram till mig och Eddie, men som tur var höll Eddie sig lugn och den andra hunden också. Men till slut fick vi ur tanten att hon alla fall inte hade sett några nycklar. Vi gick vidare. Vi hade sprungit uppför en backe (jajjemänn, vi sprang UPPFÖR en backe) så vi (eller mest jag, Moa var frusen och hade tappat hoppet redan) var helt säkra på att den låg i backen. Vi kom till denna branta backe men icke, inga nycklar. Då tänkte vi att de säkert låg uppe vid fotbollsplanen för där sprang vi också runt och fjantade oss.
Det sjätte som gick fel: Vi skulle gå tillbaka dit till fotbollsplanen, men då gick vi vilse IGEN för vi gick så konstigt första gången så när vi kom dit igen kände vi inte igen där vi gått. Vi hittade inte tillbaks till den där satans fotbollsplanen! Då helt plötsligt ser jag en skylt på ett garage i bostadsområdet där vi irrar runt. Gitarrgatan 185-245 stod det. Hallå!!! Vi bor ju på Gitarrgatan!! Vi har alltså gått vilse både första varvet och sen gick vi vilse när vi skulle gå tillbaka samma väg, och då kom vi til Gitarrgatan som var min tanke i från allra första början! Vi skulle behöva en överförmyndare jag och Moa tror jag...
Vi gick till jouren igen och kollade så inte Moa lagt ifrån sig nycklarna där. Icke. Vi försökte dyrka upp låset på dörren på vår uteplats med ett visakort. Icke. Vi var inte så sugna på att leta mer efter de där satans nycklarna så vi bestämde oss för att ringa efter nån som öppnade. Ingen av oss hade mobilen med oss kan jag tillägga. Vi knackade på hos grannen och fick låna telefon där. Securitas kunde komma med en gång fast de ville ha betalt i kontanter. Jag väntade utanför hemma med en hund som frös så att han skakade medan Moa gick och tog ut pengar. Så nu är vi här hemma igen, 400 spänn fattigare. Vi var ute i kylan två timmar och 20 minuter, men det kändes fan så mycket längre!
Slutsats: Aldrig mer långpromenad
Det första som gick fel: När vi hade gått en bit (inte alls långt men ni kommer att fatta poängen sen) märkte jag att jag hade glömt kameran hemma. Jag ville ha med den för att kunna ha bildbevis här på bloggen att vi har blivit så himla nyttiga jag och Moa. Vi gick tillbaks och hämtade den och sen gick vi iväg. Vi gick en väg som jag gått själv en bit förut, och fortsatte in på en gångväg.
Det andra som gick fel: Jag tog fram kameran och skulle ta kort på Eddie. Då hade jag glömt att stoppa i minneskortet så det gick ju alldeles åt helvete att ta kort. Bara att stoppa ner kameran i fickan och gå vidare. Hurtiga som vi var sprang vi lite, körde lite höga knän och sånt skoj. Vi gick den där gångvägen, förbi en fotbollsplan och sen var vi tillbaks där vi började. Vi tyckte att det var lite kort, så vi tog ett varv till.
Det tredje som gick fel: När vi nästan var tillbaks till starten en andra gång säger jag "Om vi går ner där i stället kommer vi direkt hem, det går ju mycket fortare!". Så vi gick "min" väg som skulle ta oss direkt till Gitarrgatan där vi bor. Vi kom INTE dit jag har gått tidigare kan jag säga. Vi gick i bostadsområden som hette Hjortronliden och Kråkbärsliden, inte instrument som det ska heta i närheten av där vi bor. Hursomhelst, till slut kom vi på en gångväg igen och där stod en skylt "Kronoparken" och en pil åt det hållet vi var på väg. Jippi! tänkte vi, snart känner vi nog igen oss! Mycket riktigt, till slut tornade Kronoparkens vida vidder fram framför oss. Moa skulle ha cigg så vi gick till jouren, och sen skulle vi gå hem.
Det fjärde som gick fel: När Moa kom ut från jouren säger hon: Vart är mina nycklar??? Helvetes jävla skit tänkte vi,(för och göra det hela lite bättre var det inte bara nycklarna till lgh vi hade bort utan även till tvättstugan, som Moa så duktigt låst med låscylindern) vi hade ju redan gått i en timme så vi ville bara hem men vi började gå tillbaks en bit där vi kom ifrån, för nycklarna borde ju ligga på gångvägen.
Det femte som gick fel:Vi mötte en tant med tre hundar som vi frågade om hon sett några nycklar, och då får vi världens utskällning av tantjäveln för att vi sprang fram till henne, för hennes hundar blev rädda då och bet folk. Dessutom var en av hennes hundar lösa och den kom fram till mig och Eddie, men som tur var höll Eddie sig lugn och den andra hunden också. Men till slut fick vi ur tanten att hon alla fall inte hade sett några nycklar. Vi gick vidare. Vi hade sprungit uppför en backe (jajjemänn, vi sprang UPPFÖR en backe) så vi (eller mest jag, Moa var frusen och hade tappat hoppet redan) var helt säkra på att den låg i backen. Vi kom till denna branta backe men icke, inga nycklar. Då tänkte vi att de säkert låg uppe vid fotbollsplanen för där sprang vi också runt och fjantade oss.
Det sjätte som gick fel: Vi skulle gå tillbaka dit till fotbollsplanen, men då gick vi vilse IGEN för vi gick så konstigt första gången så när vi kom dit igen kände vi inte igen där vi gått. Vi hittade inte tillbaks till den där satans fotbollsplanen! Då helt plötsligt ser jag en skylt på ett garage i bostadsområdet där vi irrar runt. Gitarrgatan 185-245 stod det. Hallå!!! Vi bor ju på Gitarrgatan!! Vi har alltså gått vilse både första varvet och sen gick vi vilse när vi skulle gå tillbaka samma väg, och då kom vi til Gitarrgatan som var min tanke i från allra första början! Vi skulle behöva en överförmyndare jag och Moa tror jag...
Vi gick till jouren igen och kollade så inte Moa lagt ifrån sig nycklarna där. Icke. Vi försökte dyrka upp låset på dörren på vår uteplats med ett visakort. Icke. Vi var inte så sugna på att leta mer efter de där satans nycklarna så vi bestämde oss för att ringa efter nån som öppnade. Ingen av oss hade mobilen med oss kan jag tillägga. Vi knackade på hos grannen och fick låna telefon där. Securitas kunde komma med en gång fast de ville ha betalt i kontanter. Jag väntade utanför hemma med en hund som frös så att han skakade medan Moa gick och tog ut pengar. Så nu är vi här hemma igen, 400 spänn fattigare. Vi var ute i kylan två timmar och 20 minuter, men det kändes fan så mycket längre!
Slutsats: Aldrig mer långpromenad
Kommentarer
Trackback
