Sofia utan Moa

När man kommer upp i min ålder (ja jag vet, jag är bara 24, men vänta nu så fattar ni vad jag menar) börjar man tänka mer och mer på barn. Inte att skaffa (i alla fall inte jag!) men man hör talas om massa tjejer som är gravida och det kläcks ungar överallt, både hos de i min ålder och de som är flera år yngre. Självklart vill jag också ha barn nån gång i framtiden, det är väl egot inom mig som vill föra vidare dessa briljanta gener och skapa en kopia av mig själv. (Och en till då, helt själv kommer jag inte lyckas!)
Men inte vill jag ha barn än. På långa vägar. Känner inte för att bli så vuxen redan, och Eddie är alldeles lagom krävande för mig. Sedan är det alla dessa historier man hör om graviditeten och förlossningen som skrämmer skiten ur mig. Har roat mig med att leta upp lite godbitar ur diverse förlossningsberättelser på nätet. Det är tydligen väldigt inne att man ska beskriva förlossningen med bajs, blod och spruckna underliv så detaljerat som möjligt och sedan publicera på sin blogg för andra att läsa. Så varsågod! =)


"Men efter ett tag så fick jag så ont, det gjorde verkligen skitont! Det som jag kommer ihåg från den tiden är att jag låg och andades lustgas hela tiden och att det gjorde ont så jag trodde att jag skulle dö. Jag var beredd att ge upp flera gånger. Jag lovade mig själv att ALDRIG skaffa fler barn! Jag vet att jag förlorade medvetande ett par gånger."


"Det visar sig att när läkaren äntligen fick loss bebisen så hade han suttit så pass hårt så jag fick en invärtes bristning. Läkarna höll nu på med att försöka stoppa blödningen från bristningen, under tiden börjar det blöda från flera ställen i min mage. Klumpiga som dom är så säger dom: "det blöder härifrån också". Jag blir självklart rädd, och även illamåeende. Jag ber om att få en påse att kräkas i. Narkosläkaren svarar: "det behövs inte, du kommer inte att kräkas". Sekunden senare kräks jag. Narkosläkaren hämtar då en påse och lägger den vid min kind. Det här är nog det starkaste och mest jobbiga minnet som jag har från hela förlossningen, jag ber om hjälp att lyfta eller åtminstone vrida mitt huvud. Spyorna rinner över mitt ansikte och ner längs halsen, det känns för en stund som att jag ska kvävas eftersom att jag inte får någon hjälp att komma upp med huvudet. Efteråt tycks dom ignorera mig, där ligger jag livrädd och nerspydd och ingen gör något eller ens reagerar."
 

"Min smärta är lokaliserad till nedre magen. Barnmorskan har kopplat CTG högre upp och därför kan apparaten omöjligt visa hur starka mina värkar faktiskt är. När jag påpekar detta så säger hon bara att "detta är bara förvärkar, de riktiga värkarna känns i hela livmodern och är mycket starkare". Help! "


"Mig klippte dom för att hon behövde komma ut fort, fick också sugklocka. Var i rätt dåligt skick där nere lång tid efteråt. Tror det tog 6 mån innan det var helt bra."


Fyyyy satan säger jag! Vore det inte för att jag så gärna vill föra mina egna gener vidare skulle jag lika gärna kunna tänka mig att adoptera. Men om man verkligen vill ha barn känns nog inte förlossningen lika skrämmande. Christin säger till exempel att hon inte är ett dugg nervös inför förlossningen. Jag är nog helt enkelt inte redo än!