Sofia utan Moa

Har blivit en riktig cry baby på senare år. Kollade på Spårlöst på fyran förut, och ögonen tårades, precis som de gör varje gång en splittrad familj får träffa varann efter att ha varit ifrån varann hur länge som helst. Ju större känslostormar personerna på tv:n visar, desto mer gråter jag. Just idag var det inte så illa.

Agneta Sjödin ledde det där programmet för en massa år sedan, och då var det ett speciellt program jag minns. Ett syskonpar ville ha hjälp med att leta upp sin biologiska mamma i nåt östeuropeiskt land. De fann henne till slut, och det visade sig att hon hade varit tvingad att adoptera bort sina barn, och att det inte hade gått en dag utan att hon tänkt på dem. Hon hade inte skaffat några fler barn, utan levt hela sitt liv ensam. Eller ja, minns inte så noga egentligen med det var riktigt, riktigt tragiskt i alla fall. När de träffades igen, DÅ grät jag som bara den. Den gamla mamman var så glad och hon grät hysteriskt, för hon hade ju inte trott att hon någonsin skulle få träffa sina barn igen.
Åhh, det är ett fint gråtminne! Nu är det inte bara Spårlöst jag bölar till, utan även Extreme Home Makeover, Forrest Gump, Wall-E, och alla andra filmer med lite sorg i. Blev tårögd när jag såg när operasångerskan vann melodifestivalen förut också, fast det var repris och jag redan visste att hon skulle vinna.

Men jag är inte lika illa som Michael i alla fall, som grät till Who wants to marry my dad*! Hahaha! 


*En amerikansk dokusåpa på typ femman eller trean, där döttrar försöker hitta en lämplig fru till sin frånskilda pappa.

Wall-E med sitt livs kärlek.