M: Sorgen är som pärlemor
Idag har jag varit på föreläsning. Till en början var den helt ok, mycket om döden dock, det är ju inte så upplyftande. Sen skulle vi se på film. Film är ju kul tänkte jag, trevligt med ett litet avbrott. Men det visade sig vara en frukansvärd upplevelse. Det pratades om hur man ska hantera sorg speciellt andras. Det kan iochförsig vara bra att veta. Men alla överdrev sitt artikulerade i allt dom sa väldigt flitigt. Jag tror aldrig jag har varit så irriterad på människor någon gång. Sen kom slutet, jag slutatde lyssna långt tidigare men människan kläcker ut sig någonting om att sorg och pärlor är lika.
Typ:
"En pärla blir till genom att musslan (trodde det var ostron som gjorde pärlor)går sönder och det kommer sand i musslan(han kan ha sagt någont om att det var skalet som trängde ner i köttet) och att det genomlångtid plir en pärla och bla bla vi måste låta oss vara trasiga för att bli pärlor.
Detta är nog inte exakt vad han sa men det är i närheten.
Vi blir pärlor om vi låter oss sörja
PS. Tack mamma, mitt sörjande konto är nu av pärlemor:)
Typ:
"En pärla blir till genom att musslan (trodde det var ostron som gjorde pärlor)går sönder och det kommer sand i musslan(han kan ha sagt någont om att det var skalet som trängde ner i köttet) och att det genomlångtid plir en pärla och bla bla vi måste låta oss vara trasiga för att bli pärlor.
Detta är nog inte exakt vad han sa men det är i närheten.
Vi blir pärlor om vi låter oss sörja
PS. Tack mamma, mitt sörjande konto är nu av pärlemor:)
Kommentarer
Trackback
