Sofia utan Moa

I morgon är det ett år sedan min mormor dog. Runt kl fem på morgonen den 8 maj ringde mamma till mig, och jag fattade direkt att det var över.
Mormor låg på sjukhus större delen av 2008 fram tills hon dog i maj. När vi fattade att det inte skulle vända och bli bättre satt vi och vakade. Mamma, morfar och moster var där dygnet runt, har för mig att det var i två veckor, eller kanske en och en halv. Man glömmer så fort. Jag var också där så mycket jag kunde, efter jobbet. Hon vaknade ibland och var vilsen och hade ångest. Den sista tiden hade vårdpersonalen nog med vett att ge henne smärtstillande och något som gjorde att hon sov. Det var så rofyllt på något vis, sista dagarna. Vi bara satt och väntade och lyssnade på hennes andetag. För mig kändes det bra att vara där. För mormors skull naturligvis, men även som stöd för mamma och morfar, men mest mamma. Jag satt hellre där och kände att jag var till någon nytta, i stället för att sitta hemma och inte veta vad som hände. Jag tycker om att göra saker fysiskt. Jag borstade hennes hår och höll hennes hand. Jag har svårt för att bara sitta still.

Jag hade bett mamma ringa om det skedde någon förändring, när som helst på dygnet. Så när hon ringde på min mobil tidigt på morgonen förstod jag. Jag klädde på mig och Mårten kom och hämtade mig. Vi fick fika av personalen, morfar, mamma, moster och jag. Mamma hade ringt min syster, och moster hade talat om för mina kusiner. Ingen av dem ville komma till sjukhuset och säga hejdå. Det är ett val man gör själv, och man ska inte tvinga sig till något man inte vill. Det är inte alla som vill se en människa som stått en nära död, utan hellre har kvar minnena från när personen levde. Jag ville vara med, helt enkelt för att det kändes bra och respektfullt mot mormor.

När personalen hade gjort i ordning mormor fick vi komma in och säga hejdå. Hon låg som en liten sparv i sjukhussängen där hon hade tillbringat senaste månaderna i. I ett vitt nattlinne, med händerna i kors över bröstet och en ros. Jag gav henne en puss på kinden. Huden kändes lite torr och kall, men jag kände värmen innifrån fortfarande. Mormor har alltid haft en rynka mellan ögonbrynen, en bekymmersrynka. Jag la märke till att den var borta, nu när hennes bekymmer försvunnit.
Efteråt körde mamma och Mårten hem mig, och jag gick till jobbet.

Mormor var en mycket speciell person. Hon hade inte haft det lätt i livet, mycket sjukdomar, värk och psykiska besvär och antagligen kom det i kapp på äldre dar. När jag och Anna var små var hon däremot den coola mormorn som föjde med och shoppade, och fick mamma att gå med på att köpa kläder som enligt henne var för "moderna", men mormor och vi systrar tyckte de var häftiga. Vi var där mycket och sov över, och mormor lagade gärna både två och tre rätter till middagen för att alla skulle bli nöjda. Letade bland mina tusentals bilder på datorn efter bilder på mormor, och jag fann bara en, från julafton 2006.