Sofia utan Moa

I kursen organisationsteori som vi läser nu ingår även lite etik. Ett ämne som är ganska nytt inom företagsekonomin. Som läraren sa, "det är ju vi lärare på ekonomutbildningarna i Sverige som har utbildat alla girigbukar som plockar ut tiotals miljoner i löner och bonusar utan att blinka" (de flesta högre chefer är civilekonomer i grunden). Så nu har etik förts in på schemat, så att vi unga nybakade ekonomer har ett etiskt tänk när vi ger oss ut på arbetsmarknaden och klättrar på karriärsstegen i jakt efter makt, status och höga löner.

Postens nya VD Lars G Nordström skulle få 900 000 kr i månaden, en av de högsta lönerna någonsin i ett statligt bolag (sju gånger högre än Sveriges statsminister). Han sitter även i styrelsen i flera andra statliga bolag, t ex Telia och Nordea, vilket ger ett årligt arvode på 1,5 miljon. Pension från förra jobbet på Nordea: ungefär 5 miljoner per år tills år 2012. Efter massiv kritik från postanställda (hans lön motsvarade lönen 45 brevbärare tjänar tillsammans) och massmedia, valde han att avstå från lönen. "Jag gillar inte att det antyds att jag är girig", sa han.

Idag pratade läraren om pliktetik, konsekvensetik och dygdeetik. Mycket intressant må jag säga! Känner mig alltid nöjd efter hans föreläsningar, för det mesta han pratar om kan man använda på sig själv och sitt eget sätt att vara. Synd bara att vi är en så tyst klass, ingen säger något och då blir jag också tyst. Hade varit mycket roligare om det blev lite mer diskussioner (älskar diskussioner!). Den enda gången någon vågat öppna käften är när vi pratar om jämställdhet (så även jag).

Idag har vi fått frågeställningar så som: hur definerar man rättvisa? Kan man ha ett samhälle som är helt rättvist för alla? Är det inte så, att en del av befolkningen måste ha det fattigt och dåligt, för att de med mer pengar och finare hus ska må bra och känna sig lyckade? Om alla hade samma höga levnadsstandard, och ingen har anledning att sträva efter högre mål, skulle någon vara lycklig då? Är det inte det som är lycka, att få någonting man kämpat och strävat efter, som inte alla andra har? Om alla hade råd att köra en Porsche, då vore det ingen status att ha en. (Det är precis det som boken Candide av Voltaire handlar om, läs den om ni inte gjort det, en mycket rolig bok!)

Status?

Om du när du är ute och kör bil, ser en bil som kört i diket, skulle du stanna då och kolla vad som hänt? De flesta svarar "ja, självklart!", men ändå är det ytterst få som stannar om det verkligen händer en olycka.
Skulle du hoppa i vattnet och rädda ett barn som håller på att drunkna? Om det är en alkis, skulle du hoppa i då?
Finns det några goda, helt oegoistiska handlingar? Gör man inte alltid alla goda gärningar med en liten, liten baktanke i huvudet? Tänker på mig själv, som skänker 200 kr till ett fadderbarn varje månad. En fin gärning, men inte helt oegoistisk. Jag känner mig snäll, det känns bra i hjärtat att hjälpa en annan mindre lyckligt lottad människa, jag känner mig bra helt enkelt. Om alla skänkte 200 kr till fattiga barn i Afrika, skulle jag känna på samma sätt då? Troligtvis inte.