Sofia utan Moa

Förväntningar är för det mesta ett positivt laddat ord. Om de infrias vill säga. Gör de inte det är de bara upphov
till besvikelser. Inte alls lika roligt.

Jag vet inte om jag är en person med ovanligt höga förväntningar ibland. Att jag ens börjat fundera över detta beror på att jag märkt att jag väldigt ofta blir besviken. Eftersom det händer ofta, kan jag ju börja fundera på om det kanske beror på mig i stället för alla andra. Jag förväntar mig en sak, men så blir det inte så. Det kan vara en planerad grej, och då är det kanske inte så konstigt att man blir besviken. Men även oplanerade grejer, saker som jag förväntar mig ska hända, utan att jag har fått ens en indikation på att det ska ske.

Jag blir sur på mig själv för att jag lägger så mycket energi på att först förvänta mig att en viss sak ska hända, och sedan bli sur för att det inte händer. Dessutom blir jag sur på personen som jag trodde skulle göra det jag förväntat. Fast jag inte vill. Det tar så mycket energi att vara sur! Jag tycker mycket mer om att vara glad!

Vore det mycket lättare om man var helt oberoende av andra och totalt likgiltig inför vad andra gör och inte gör? Det känns som att man skulle få ett mer känslofattigt liv då. Finns det inte ett citat som går ungefär såhär:

"Motsatsen till kärlek är inte hat; isande kyla är motsatsen.
Motsatsen till skön konst är inte fulhet; umbärlighet är motsatsen.
Motsatsen till tro är inte kätteri; liknöjdhet är motsatsen.
Och motsatsen till livet är inte döden; ständig tystnad är motsatsen."

Lite luddigt kanske? Jag kanske har the tisdagsblues helt enkelt.

Having the tuesday blues