Sofia utan Moa

För att ge lite bakgrundsinfo till berätelsen, så kan jag tala om att vi var aströtta efter en lång bussresa på förmiddagen, och alla nya intryck. Den vidriga maten hjälpte ju inte till heller, men på restaurangen vi var på på kvällen gick maten i alla fall att äta så vi var behagligt mätta och slitna. Vi skulle få lite längre sovmorgon dagen efter, och vi såg fram emot att lägga oss tidigt och sova ut.

På alla hotell jag bott på så har dörren till rummet låsts så fort man stängt dörren. Inte här, där krävdes nyckel för att låsa och låsa upp både från insidan och utsidan. (På alla hotell jag varit på kan man även betala med kort, men inte på detta). Det tänkte inte vi på, så dörren var olåst. Jag är i badrummet och har precis tvättat bort sminket, och Anna sitter på sin säng i trosor och linne och slökollar på ett avsnitt Lost dubbat till ryska. Jag ser i ögonvrån att en mansgestalt kliver in genom dörren. En klasskompis, tänker jag först. Nix, denna kände jag inte igen. En anställd på hotellet, tänkte jag. Efter honom kom ännu en man, de var i 35-årsåldern. Jag gick ut ur badrummet för att kolla vad de ville. De pratade på ryska, vi fattade nada. De ene viftade med ett cigarettpaket och pratade en massa, så jag antog att han behövde en tändare för att han skulle ut och röka på terassen som var precis bredvid vårt rum. Jag letade upp en tändare och gav honom och trodde de skulle bli nöjda och gå, men icke. De står kvar och fortsätter babbla, vi förklarar på engelska att vi inte förstår men de fortsätter prata på som om vi hade ett vanligt samtal. Jag känner att de luktar sprit. Vi försökte prata med dem och förklara att vi skulle gå och lägga oss, genom gester och miner, men de gjorde absolut ingen ansats till att gå. Efter 5-10 minuters monolog från deras sida och många uppgivna blickar mellan mig och Anna började jag bli irriterad och försökte vifta ut dem, men de stod kvar. Då blev jag arg och sköv helt enkelt ut dem genom dörren, trots deras protester. "Five minutes!" sa de ende bedjande men jag svarade att de redan hade haft five minutes. När jag fått ut dem låste vi dörren fort som satan. Anna hade inte vågat röra på sig då hon satt i trosor bara. Vi skrattade lite och pratade om vilka idioter de var som inte ville fatta att de skulle gå ut.

Efter någon minut bara ringer det på våran telefon på rummet, och Anna svarar. Det är någon tjej som pratar med mysko röst på engelska och frågar typ "How are you?" Anna fattade att det inte var någon från receptionen som ringde så hon la på. Vi kom på att vi skulle berätta om det som hänt för vår lärare för vi tyckte det var lite obehagligt när någon ringde till vårt rum. Så vi klädde på oss mer anständiga kläder än nattsärken och skulle gå ut i korridoren för att leta upp Audrone. Då ser vi att de två fulla killarna står i dörren till rummet bredvid oss. Vi hade ingen lust att prata med dem igen och vi såg att de direkt började gå mot vår dörr så vi vände om och gick snabbt in på rummet. Jag skulle snabbt vrida om låset men då funkar inte nyckeln! Jag vrider åt båda hållen men dörrlåset vägrar låsa sig. De började knacka på dörren, och säger "hello, I'm from Belarus" och trycker ner handtaget för att komma in. Jag höll emot dörren med hela min kroppstyngd, höll upp handtaget så han inte skulle komma in samtidigt som jag kämpade med låset som vägrade funka. Anna höll emot hon också med sin händer. De stod kvar och knackade och jag vågade inte fippla med nyckeln mer för jag ville inte att de skulle fatta att det var olåst, så vi stod kvar och höll emot och väntade på att de skulle ge sig så vi kunde låsa. Jag minns inte hur länge vi stod så, men det var mellan fem och tio evighetslånga minuter och puckot på andra sidan stod fortfarande och knackade och slängde ur sig några fraser på engelska. Jag viskade till Anna att de kommer ju aldrig ge sig, vi måste låsa! Så jag sliter upp dörren och konfronterar honom, skriker rätt högt (för att någon mer ska märka vad de håller på med) att han ska sluta knacka på vår dörr och att jag ska få dem utslängda från hotellet om de inte ger sig. Han står kvar och bara ler, verkar helt oförstående. Jag lyckas i alla fall vrida om nyckeln när dörren var öppen så jag fattar vilket håll jag ska vrida åt, stänger dörren och lyckas låsa, äntligen! Vid det här laget är vi skakis i hela kroppen båda två. Vi känner oss instängda för vi vågar ju inte gå ut när dom bor bredvid oss. Då säger Anna: "Nu är de på balkongen också!" Då har de gått ut på sin balkong och sedan klättrat över till våran och står där ute och väsnas, skrattar och glor in på oss. Vi hade inte gardinerna fördragna men jag tyckte det var så obehagligt så jag vågade inte ens gå fram till fönstret för att dra för. Jag ville liksom inte stå så nära dem, även om det var fönster emellan. Vi kommer fram till att vi ska smsa Audrone, och jag är så skakig i fingrarna att det tar lång tid att knappa in ett sms. Vi väntar på att hon ska komma, och då hade väl killarna tröttnat för de stod inte längre på vår balkong.
Efter ett tag hörde vi en klasskompis mörka stämma ute i korridoren och vi vågade äntligen öppna. Audra kom och frågade om det var vi som hade problem, och vi förklarade. Hon knackade på männens rum och frågade på ryska om det var något problem. Njet, sa han. Da! sa hon. De pratade ett tag och hon sa till oss att allt var lugnt, att de inte skulle besvära oss mer. Halva klassen stod i början på korridoren för att se vad som pågick. Audra skulle precis gå, när den andra killen kommer ut och ser att det står en massa folk och kollar. Då går han mot dem, tror han knuffar till en kille i klassen, och slänger igen dörren till korridoren så att Audra och klassisarna är på andra sidan, och vi är ensamma med dem i korridoren. Shiiit! skriker vi och springer snabbt in på vårt rum och låser.

Det hela slutade med att Audra kom tillbaks, och eftersom det inte fanns några lediga rum för oss att byta till fick vi hennes rum och hon fick vårt. Vi var helt gråtfärdiga både jag och Anna, och det tog ett bra tag innan vi fick ro nog att sova. Det var asvarmt i rummet, men vi vågade först inte öppna balkongdörren men till slut fick vi göra det ändå. Vi somnade runt två på natten, vi som hade tänkt vara i säng vid elva. 

Denna händelse gjorde att jag fick lätt avsmak för hela landet, och det var ett lättnad att åka tillbaks till Litauen på onsdagmorgonen!